Buzzcocks

Punkens mest medryckande låtar med popinslag stod Buzzcocks för. De var ett slags Hitsville som befann sig lite utanför tornadons öga där Sex Pistols, The Clash och Ramones rumsterade. Buzzcocks låtfyrverkerier utgick från punkens snabba tempo, sedan tillsattes undersköna harmonier i låtar som kretsade kring tonårsdrömmar snarare än uppror och anarki.

Bandet bildades i Bolton 1976. Namnet Buzzcocks härrörde från en tidningsrubrik: ”It’s the buzz, cocks!”  ´Buzz´ kan översättas till kicken att stå på scen och ´cocks´ var lokalt slang för kompis.  

I början delade Howard Devoto sång- och gitarruppgifterna med Pete Shelley, men den förre drog sig ur bandet redan efter bandets första inspelning, EPn Spiral Scratch med fyra låtar från januari 1977 var det första punkalbum som släpptes utan inblandning av ett skivbolag, en företeelse som sedan skulle spridas inom punkrörelsen. I bandet fanns också Steve Diggle som efter ha sett Sex Pistols i Manchester inte kunde tacka nej till chansen att få tillhöra ett punkband. Steve Garvey blev bandets bassist efter att Genth Davies haft en blixtvisit i Buzzcocks. På trummor spelade John Maher.

Om man lyssnar på Time’s Up, en EP-bootleg, och debut-LPn Another Music in a Different Kitchen är skillnaden tämligen dramatisk. Time’s Up visar på en skramligare och i vissa avseenden rudimentär sida av Buzzcocks. Med Another Music in a Different Kitchen tog sig Buzzcocks ur garaget och stegrade tempot något ytterligare. Soundets karaktär doftade mer pop nu än vad det gjort innan.

Temat på Buzzcocks tidiga låtar rörde sig kring obesvarad eller problemfylld kärlek samt en känsla att livet slutar beröra på allvar då ungdomstiden passerat. Den senare känslan ryms i raden ”I’m allready a has-been”. Detta tema varieras och framställs ofta med livet som i det närmaste immateriellt, som en film.

På albumet finns singlarna ”Orgasm Addict”, What Do I Get” och ”I Don’t Mind”. Det var för övrigt singlarna som betydde mest för Buzzcocks ryktbarhet. Deras mest uppskattade utgivning var också Singels Going Steady (1979) där A- och B-singlar fanns samlade. De flesta A-sidorna finns på bandets två första LP, men ”Love You More”, Everybody’s Happy Nowadays, ”Promises” samt ”Harmony In My Head” återfinns inte på någon av dessa.

En uppföljare till Another Music in a Different Kitchen kom snabbt, sju månader efter debutalbumet släpptes Love Bites. Love Bites bars upp av singeln ”Ever Fallen In Love”. Här återfinns temat med önskan att vara yngre på nytt då det var lättare att omfattas i livets puls. Teman märks bland annat i ”Sixteen Again” och ”Nostalgia” som är en av de bästa låtarna, vilken behandlar dåtid och framtid i en absurd friktion: ”this constant feeling of nostalgia for an age yet to come”.  

Det andra albumet beskrivs ofta som ett halvdant resultat av en påskyndad process som inte tillät en produkt jämförbar med det första albumet. Det är dock inte alltför ovanligt att en grupp som just hittat sitt sound spelar in album med korta mellanrum. Love Bites innehåller inte lika många direkta hits som Another Music in a Different Kitchen, men framstår ändå som ett starkt album som visar att Buzzcocks är mycket mer än sin singelutgivning.  

Efter släppet av två album samt en singelsamling fick Buzzcocks med rätta uppmärksamhet och en fullspäckad turné blev inbokad.

De två nästkommande utgivningarna var mer splittrade. På A Different Kind of Tension från 1979 märktes mer experimentella element än förut. EPn Parts one, Two and Three blev en slätstruken historia där förutsättningarna inte varit de bästa med ett band i upplösning och en drogpåverkad producent.

Shelley skulle 1981 upplösa bandet varefter han drog ut på en soloturné. Buzzcocks skulle dock återuppstå 1989, fast då utan bassisten Garvey som ersattes av Tony Barber och trummisen Maher som ersattes av Phil Barker som i sin tur kom att ersättas av Danny Farrant ett antal år senare.

Buzzcocks har faktiskt hållit ihop sedan dess och nya album har släppts med jämna mellanrum. Det senaste är The Way från 2014.

Av det sena 1970-talets mångalstring av punkband var Buzzcocks det kanske mest charmiga med sina harmoniska toner och både sofistikerade och lekfulla sångtexter. Det finns andra punkband som fått större genomslag, men många lär ändå tagit starka intryck av Buzzcocks, den svenska gruppen Brainpool till exempel tycks vara ett rakt nedstigande led.

Buzzcocks var också ett band som stod nära sin publik, särskilt då det var spelningar i hemstaden Manchester. Bandet hade nämligen en speciell vana att lämna scenen ”fel väg”, det vill säga genom publiken och fram till baren.