D.O.A.

Det kanadensiska D.O.A. spelade i början något som påminde om 77-punk, präglade av band som Stiff Little Fingers och UK Subs, men kom snart att övergå till en hardcore-stil, vilka andra band som Green Day och Rancid senare skulle influeras av.

Innan D.O.A. grundades fanns det ett förstadium i form av gruppen The Skulls. När The Skulls redan efter något år splittrades 1978 – de hade då prövat att flytta till England, men återvänt till hemlandet – resulterade det i två nya bandkonstellationer Subhumans och D.O.A.

Joey ”Shithead” Keithley och Brad ”Kunt” Kent, som varit med i den ursprungliga uppsättningen i The Skulls, formade tillsammans med Chuck ”Biscuits” Montgomery och Randy Rampage D.O.A. 1980 tillkom en ytterligare gitarrist i form av Dave Gregg som förstärkte soundet.

D.O.A. utgick från Vancouver och var ett av Kanadas första punkband. De gav ut singlar och EP-skivor på Shitheads egna bolag Sudden Death Records. Bolaget hade han startat 1978 och utgivningarna gällde i förstone punk exklusivt, men har småningom även innefattat besläktade genrer. Det viktigaste torde dock vara att det har förblivit oberoende gentemot de multinationella skivbolagen.

Namnvalet Sudden Death verkar för övrigt vara i sprunget ur samma sfär som bandnamnet. Bokstavskombinationen D.O.A. råkar vara en medicinsk term: Dead on arrival. Med detta menas att en patient ankommer till sjukhuset efter denne hunnit avlida. Detta kan givetvis överföras från sin bokstavliga betydelse till en mer omfattande lägesbeskrivning, jämför exempelvis med Johnny Thunders ”Born to lose”.     

Året 1980 var det dags för debutalbumet Something Better Change. Albumet innehåller ett par starka spår, men är i allmänhet något outvecklat. Albumet följdes upp av Hardcore ’81. Just denna skiva anses utgöra namngivandet av termen ”hardcore”. D.O.A. har ofta ihop med Black Flag, Bad Brains och Minor Threat utpekats som grundare av hardcore punk.

Musiken på Hardcore ’81 är dynamisk och aggressiv, texterna är konfronterande som i ”I Don’t Give a Shit”:

I don’t work work work, that’s what I want.
I’m a fuckin’ bum, can’t you understand that.
I live just for me, that’s where I’m at.

De politiska låtarna är direkta och I “Smash the State” heter det “kill Pierre Trudeau … Ronnie Reagan … Marget Thatcher”. Den förstnämnde var Kanadas premiärminister 1976-1984.

Efter Hardcore ’81 lämnade Biscuit och Rampage bandet och ersattas av Brian ”Winpy Boy” Goble och Ken ”Dinwit” Mongomery – båda tidigare medlemmar i The Skulls. De spelade på den tredje skivan War On 45 (1982) som har ett likartat sound och politiskt innehåll som föregående skiva. Det dröjer sedan till 1985 innan D.O.A. spelar in ytterligare en skiva. Soundet hinner också förändas till att sakna en del garage-känsla och intensitet.

D.O.A. fortsatte att spela in skivor och turnera under 80-talet och 90-talet. Flera medlemsbyten skedde och gruppen upphörde till och med ett kortare tag för att snart återuppstå i en ny konstellation. En av de nya i bandet var Ken Jensen som 1995 tragiskt omkom i en husbrand.

Att D.O.A. överlevde decennium efter decennium berodde till stor del på Joey "Shithead" som höll ihop sitt band – han har också blivit kallad punkens gudfader i Kanada. Bestående i bandet blev den politiska tonen som hade en anarkistisk färgning. Deras klassiska slogan var ”Talk minus Action equals Zero” (snack minus handling är lika med noll).

I provinsvalet i British Colombia som ligger på Kanadas västkust ställde Shithead själv upp 1996 och 2001 (fast då knappast under namnet Shithead ... att han inte namnges som Keithley här beror helt enkelt på att han är mest känd under sitt smeknamn), som kandidat för partiet Green Party. Den andra gången fick han näst mest röster efter partiledaren Adriane Carr, vilket visar på slagstyrkan i hans person och budskap. Shithead har också publicerat självbiografin I, Shithead: A Life in Punk (2004).

D.O.A. har hållit sig levande till ännu idag och i maj 2010 utkom de med This Machine Kills Fascist (med ”Machine” åsyftas givetvis en gitarr då dessa ord en gång i tiden prydde Woody Guthries gitarr). Numera har bandet genom sin imponerande livslängd och ständigt politiska medvetande fått status som ett legendariskt punkband i Kanada.