Sex Pistols

Sex Pistols är punkmusikens förmodligen mest centrala band. Mycket av det som har kommit att förknippas med punk rörande musiken, attityden och attributen fanns först samlat hos denna engelska grupp. Från John Lydons, mer känd som Johnny Rotten, blandning av puerilt uppror och misantropi till Sid Vicious skakande och kompromisslösa destruktivitet.

Medlemmarna i Sex Pistols bar kläder som hade rivits söndriga för att sedan hoplappas med säkerhetsnålar. Även Jamie Reids omslag till albumet Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols bör nämnas: färgkombinationen i rosa och gult samt bokstäverna i "Sex Pistols" som såg ut att vara urklippta från tidningar; ”kidnap texting” (efter kidnappsbrev), har sedan dess varit vedertagen punkestetik.     

Sist men inte minst var det provokationen i budskapet och handlingssättet. Inget punkband lyckades provocera bättre än Sex Pistols (läs vidare: Punkens tumult och skandaler). Det skrevs om dem i upprörda tidningsartiklar, polisinsatser framtvingades och bandet blev dessutom kickade av två skivbolag innan ens den första LPn hade sett dagens ljus.

Sex Pistols framstår som arketypen, urbilden av punk, men trots allt är det inget band som lever på sina skandaler eller sina poser – de hade även musiken samt det starka budskapet som koncentrerades i paroller som ”I don’t care” och ”No future”. Spela albumet Never Mind the Bollocks idag och det är explosiv punkmusik som behållit sin kraft genom åren.              

Det finns en täthet i kombination med det råa soundet och Johnny Rottens unika röst som direkt upplyser om vilket band man lyssnar på. Johnny Rottens sångmetod är annorlunda: det finns inslag av staccato och därpå det effektfulla sättet hur han låter textrader landa på en extra vokal.

Men låt oss gå tillbaka till tiden då Sex Pistols ännu var ett embryo i Malcolm McLarens hjärna. Malcolm McLaren drev butiken ”Sex” i London i mitten av 1970-talet. Han var också involverad i musikprojekt och vad som sedermera blev Sex Pistols var i viss omfattning denne mans skapelse. Hur mycket är en ofta debatterad fråga.

Efter varit manager för New York Dolls under en kortare period med mindre lyckat resultat kom McLaren i kontakt med Steve Jones och Paul Cook som redan hade ett band. McLaren kom att omforma bandet och Glen Matlock ihop med John Lydon blev nya medlemmar.

Det första gigget ägde rum den 6 november 1975 på St. Martins Art College. Genom både bra och dålig publicitet arbetade bandet sedan upp sig från Marquee via 100 Club till Manchester Free Trade Hall.

I november 1976 gavs första singeln ut, ”Anarchy in the U.K.”. Det blev det enda som Sex Pistols gav ut på EMI. Det är från denna låt de kända textraderna ”I am an anti-Christ / I am a anarchist” återfinns.

I maj 1977 gavs andra singeln ”God Save the Queen” ut. Denna låt har blivit en av punkens fanbärare med sitt tunga öppningsriff och utmanande innehåll. Att den förbjöds att bli spelad i radio gjorde den så klart bara än mer exklusiv. På omslaget fanns en bild med den engelska drottningen och från början hade önskan varit att en svastika skulle pryda hennes ansikte, det blev dock för mycket för skivbolaget. Slutprodukten med ögonen och munnen täckta blev nog så chockerande. Och låttexten var därefter: “God save the queen / She ain't no human being”

Ett par månader senare, på hösten, släpptes bandets första LP: Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols  – en milstolpe i punkmusikens historia. Låtarna på albumet håller en konstant hög nivå där flera låtar blev hits: ”Pretty Vacant”, ”Anarchy In the U.K.” och ”Holidays in the Sun” vid sidan av den redan nämnda singeln ”God Save the Queen” som också fanns med på skivan.

Det enda tråkiga med den var att det också blev gruppens enda riktiga album. I februari 1979 släpptes The Great Rock ’n’ Roll Swindle som var ett soundtrack till en kommande film om Sex pistols med samma namn. Den andra LPn var ett hopkok av för det mesta medioker kvalitet: från en dålig sånginsats i Jonathan Richmans ”Roadrunner”, till den meningslösa pastischen av ”Anarchy in the U.K.”, till plojlåten ”Friggin In A Riggin”, till en oartikulerad ”Substitute” och så vidare.

Det fanns dock talande omständigheter för att resultatet blev som det blev. Tiden efter Never Mind the Bollocks hade varit minst sagt turbulent …

I början av 1977 hade en bitter Glen Matlock ersatts av Sid Vicious som bassist. Vicious kom senare att få kultstatus och är idag en av punkens stora ikoner. Som medlem i Sex Pistols tillförde han mer av attityd och skriverier än ett kompetent basspel. Även om han kom in i bandet innan inspelningarna till Never Mind the Bollocks sägs det att han inte medverkade vid inspelningarna utan att – beroende på källa – Matlock eller Jones tog hand om basen.  

När Sex Pistols 1978 påbörjade en turné i USA var Sid Vicious med. Turnén blev minst sagt tumultartad, bland annat beroende på Vicious drogmissbruk och orediga uppträdande på och utanför scenen. Skälen var dock flera. Rotten kom inte längre överens med bandets manager McLaren och samtidigt fanns det en klyfta mellan Jones / Cock och Rotten / Vicious.  

Till slut fick Steve Jones och Paul Cock nog och lämnade bandet. Detta hände bara ett par dagar efter vad som blev den allra sista konserten (om man bortser från återföreningar, vilket inte är alltför svårt), vilken ägde rum i San Fransisco den 14 januari 1978.       

Sid Vicious liv följdes av tragik. Han blev misstänkt för att ha mördat sin flickvän Nancy Spungen. Kort därefter försökte han ta livet av sig, han överlevde den gången, men skulle en kort tid senare, den 2 februari 1979 avlida efter överdoserat heroin.

Johnny Rotten inledde en juridisk strid med McLaren om Sex Pistols intäkter samt formade ett nytt band, Public Image Ltd vilka spelade in flera album och uppträde fram tills 1992.

Källor:
Phil Strongman, Pretty Vacant (2007).