Ebba Grön

Joakim Thåström, Lennart Eriksson, och Gunnar Ljungstedt eller Pimme, Fjodor och Gurra. Det är denna trio som i slutet av 1970-talet bildade Ebba Grön, ett punkband som skapade låtar starka nog att överbrygga sin genre och hålla över tid … dem håller än idag. Det är låtarnas förmåga att på ett, i svensk musik oöverträffat, direkt sätt nå fram genom starka melodier och slagkraftiga texter.

Allt började i Rågsved, en Stockholmsförort som på 60-talet ingick i miljonprogrammet. Det är livsförhållandena i Rågsved som mycket av Ebba Gröns musik utgår från, tristessen och den slumrande vardagen:

Det finns ingenting här för oss
ursäkta jag överdrev litegrann
vi kan ju knarka supa och slåss
så har det alltid varit här ute
ingen jävel har brytt sig om oss

och

dom här döda sovstäderna
där folk inte rör en min

Ebba Gröns låttexter är dokument över ett Sverige som skulle byggas i våningar skilda av betong. Men Ebba Grön är mer än blott träffsäkra skildrare, i deras låtar finns också frenesin som utslungar dessa iakttagelser och förkastelsedomar med urstark energi.  

Som grupp verkar dynamiken perfekt: Thåström: låtskrivare, gitarrist och med en röst utöver det vanliga; Fjodor, även han låtskrivare och en slags kompass för bandet; Gurra som outtröttligt slår sig fram genom låtarna. De kallar sig från början The Haters, vilket återspeglar bandets primitiva sidor, men blir inom kort Ebba Grön. Namnet var ett kodord under en polisinsats där en tysk terrorist hade planerat kidnappa Anna-Greta Leijon, den svenska invandrarministern.

Samtliga ”Ebborna”, som de ibland har kallats, hade varit med i olika band innan och hade också kommit en bit som musiker. Även om det inte handlar om något excellerande musikaliskt sett – vilket vore oförenligt med punk dessutom – märks ändå en klasskillnad mellan Ebba Grön och många andra svenska punkband vid denna tid. Kanske var det just deras talang och den utveckling detta medförde en bidragande orsak till att det bara blev tre album, varav det sista tämligen olikt de två andra, innan bandet slutligen upplöstes.

Ebba Gröns första inspelning ledde till singeln Antirock med låtarna ”Profit” och ”Ung & sänkt”, vilken spelades in på våren 1978. En andra singel innehållande låtarna ”Tyst för fan” och ”Mona Tumbas Slim Club” föregick den första fullängdaren: We’re only in it for the Drugs (1979). We’re only in it for the Drugs är kanske Ebba Gröns mest fullgjutna album och kan räknas till de bästa svenska albumen oavsett musikstil. Bandet lyckas att förmedla sin energi genom tolv högklassiga låtar.

Året därpå följdes albumet upp med singeln ”Staten & kapitalet”/”Ung & Kåt”. ”Staten & kapitalet”, som var Blå Tågets skapelse och hade då titeln ”Den ena handen vet vad den andra gör”, hade i Ebba Gröns händer förkortats och förvandlats till en rasande punklåt, en av deras bästa låtar.  

I början av 1981 kom inspelningarna till andra albumet igång. Kärlek & uppror som albumet kom att heta var en imponerande uppföljning.  Ändå måste Kärlek & uppror ses en något mer ojämn skiva än debutalbumet och det råa punkljudet hade ersatts av ett något mer välpolerat sound.  Här finns gruppens kanske allra mest kända och spelade låt: ”800°”, men också några låtar vilka inte håller högsta klass som ”Till havs” och ”Slicka uppåt, sparka neråt!”.

Om We’re only in it for the Drugs tycktes som en slags konstgjord andning för bandets medlemmar hade Ebba Grön anno 1982, vid tiden för bandets tredje album, en distans och en vilja till förnyelse som ledde till en ny skiva med stilblandning och ett avsteg från den genuina punken. En annan nyhet var Stry Terrarie, med förflutet i bland annat Kriminella gitarrer, som hade rekryterats året innan och nu spelade orgel på skivan. Skivan som kort och gott hette Ebba Grön spelades in av ett band som redan var i upplösning. Orsaken till bandets splittring berodde främst på att Thåströms och Fjodors avsikter med bandet inte längre sammanföll.

Men trots omständigheterna håller Ebba Gröns tredje och sista album hög klass. Här finns medryckande nummer som ”Flyktsoda”, ”Uppgång och fall” samt ”Tittar på TV” – låtar som de flesta svenska popband hade gjort vad som helst för att få vara upphovsmän till.  Skivan rymmer också ”Die Mauer” som förblivit en klassisk ballad i många sammanhang. Låt vara att texten tangerar det pekorala, den har ändå en oförglömlig melodi och en speciell känsla som är svår att sätta ord på, som hos flera låtar av Ebba Grön sett till att bevara en attraktion för ständigt nya lyssnare.