The Boomtown Rats

The Boomtown Rats kom från det irländska Dún Laoghaire, beläget strax söder on Dublin. Gruppen som bildades 1975 kallade sig ursprungligen The Nightlife Thugs, men efter gruppens sångare och frontman Bob Geldof läst Woody Guthries självbiografi Bound for Glory övertalade han bandet att döpa om sig efter ett gäng som medfanns i boken – The Boomtown Rats.

Förutom Geldof, som redan hade ett namn i musikkretsar då han skrivit för NME, var de övriga i bandet Garrick ”Garry” Robert (gitarr), Pete Briquette (bas), Simon Crowe (trummor) och Johnny Fingers (keyboard). Gruppen lämnade Irland för London 1976 och hamnade då bredvid ett flertal punkband på stadens musikscen. Orsaken att Boomtown Rats ofta har betraktats som punkband beror delvis på just omständigheter av tid och plats.

Deras inspiratörer var knappast The Stooges, New York Dolls eller några andra proto-punkare i första hand. Inte heller fanns det någon amatörism över deras sätt att spela som för många andra gör-det-själv band vid denna tid. Boomtown Rats sound var ganska poppigt, men precis som andra ”semi-punkband” likt The Vibrators blandade dem till en fartfylld och nervig musik som befann sig i trakterna kring punk och new wave.

The Boomtown Rats lyckades för det mesta bättre rent kommersiellt än de andra London-baserade banden. Deras första singel ”Lookin' After No.1” släpptes i augusti 1977, den var tillsammans med den andra singeln "Mary of the 4th Form" bandets rakaste och ösigaste singlar. Cirka en månad efter första singeln utkom debutalbumet The Boomtown Rats. En skiva som för övrigt återutgavs 2005 med 5 bonusspår inspelade redan 1975, vilka låter höra ett The Bomtown Rats med influenser från 60-tal och pubrock.

De två nästkommande åren följde deras kanske mest uppmärksammade singlar ”Rat Trap” och ”I Don’t Like Mondays”, vilka båda nådde förstaplatsen på singellistan i England – något som en new wave-låt aldrig gjort dessförinnan.

”I Don’t Like Mondays” handlade om en massaker på en skola där en flicka mejat ner två i personalen och skadat flera barn och poliser. Hennes bisarra förklaringar till dådet var att hon inte tyckte om måndagar och velat liva upp dagen lite grann.

De skivor The Boomtown Rats spelade in på 80-talet skiftade i sound något och påminde om David Bowie och New Order samt fanns där inslag av reggae och ska i låtar som ”Banana Republic”.

Det sjätte och sista albumet, In The Long Grass utkom 1985. Detta var samma år som Geldof var involverad i Band Aid (en supergrupp som bildades för att spela in en låt som skulle dra in pengar till välgörenhet – resultatet blev ”Do They Know It’s Cristmas?” som blev en världshit), och Live Aid (en jättelik välgörenhetsgala som Geldof var med att organisera och där The Boomtown Rats själva spelade).

Året 1986 lämnade Geldof The Boomtown Rats. Han påbörjade en solokarriär, skrev en självbiografi (Is That It?) och har förblivit engagerad i situationen i tredje världen.