De lyckliga kompisarna

När punken blev på tapeten igen under 1990-talet blev De lyckliga kompisarna (eller DLK) ett av de mest tongivande svenska punkgrupperna. De lyckliga kompisarna blandade låga, kuriösa ämnen som ”Ishockeyfrisyr” och politiska inslag med en speciell underfundighet.

De lyckliga kompisarna bildades 1989. Per Martin ”Mart” Hällgren hade under sommaren hoppat in som trummis i bandet Kalle & Chokladfabriken. ”På det viset lärde jag känna Björn (Gunér), och vi bestämde att när vi kommit hem från resan skulle vi bilda ett band. Matte och Sussie hängde på och vi blev de De lyckliga kompisarna.” Detta berättas av Mart i CD-häftet till Samling i det gröna med Total Egon. Matte och Sussie var Mattias Ander respektive Sussie Persson.

Strax innan De lyckliga kompisarna bildades hade Mart ett soloprojekt igång vid namn Total Egon. Total Egons låtar handlade ofta om triviala ämnen som ”Ubåt i mitt badkar” eller ”Get”. Detta överfördes till De lyckliga kompisarna, fast med fler politiska tillsatser.    

De lyckliga kompisarna gjorde sina första spelningar i små lokaler som det numera nedlagda kulturstället Vita huset på Stationsvägen eller det så kallade Hunddagiset som var ett centrum för stockholmspunken under tidigt 90-tal.   

Första singeln ”Scaniahjon” gavs ut 1990 och följdes av en andra singeln ”Dit kuken pekar” innan LPn Le som en fotomodell kom 1991 (CD-släppet skedde 1992). Le som en fotomodell är en av de bästa punkskivorna på svenska under 90-talet. Stilen är en märklig blandning av hardcore med ettriga trummor och trallpunk i form av gitarrharmonier och melodiösa låtar.

Låtarna på skivan tar upp skönhetsideal, nynazism, europagemenskap med mera och ofta används ironi som medel. Även det dagsaktuella miljöproblemet togs upp i ”Egon”:

Egon… Åh, vad är det för jävla föreningar
Egon… som hittar miljöföroreningar?
Helt naturligt!
Det handlar om människans kultur
Håll käften nu era blåögda glin!
Det gäller att trygga ekonomin
Lär er den rätta filosofin!

På Le som en fotomodell lyckas gruppen väl med att skriva svenska texter som både låter bra och äger förmåga att fastna i minnet. Här samsas rymmande betraktelser som ”Egon” med snärtiga låtar som ”Tänk om jag vore”. 

Två år efter debutalbumet ges Tomat ut. Detta album står långt efter Le som en fotomodell i koncentration och fungerande texter.
Fast låten ”Ishockeyfrisyr” står ut och blev också en hit. Med sin svängiga melodi och humoristiska text fick låten stort genomslag och kunde höras på Radiosporten samtidigt som videon kunde ses på ZTV.

Året 1995 utkom tredje albumet Sagoland. Med Sagoland visar De lyckliga kompisarna åter hög klass. Produktionen, som Johan Johansson stod för, och uttrycksmedlen skiljer sig en del från de tidigare albumen. Annars är det samma snabba trummor och harmoniska gitarrsolon. ”Allmänt tuff" är perfekt som svensk punkpop och ”Punkskolan” som handlar om punkstil som stereotyp efterapning är medryckande adrenalinrock.

Albumet blandar på sedvanligt vis lustigheter som i ”Dammsugarförsäljareblues” med en del politiskt stoff som i ”Vi säger upp den” där kritiken är riktad till Dagens Nyheter och låtskrivaren Mart har till och med en fastställd dag för när prenumerationerna borde upphöra – den 2a april. Skivans sista låt, "Älvsborgsbron", är en ny version på en låt från Total Egons repertoar. 

Året därpå sker nästa albumutgivning i form av DLK. Dessvärre är resultatet denna gång misslyckat. Låtarnas potential realiseras inte och det går att uppleva hela projektet som något ofullgånget. Två år senare ägde De lyckliga kompisarnas avskedsturné rum på Kafé 44, vilken också gavs ut på skiva.

År 2000 hördes bandet ifrån igen i form av en samlingsskiva, Hockeyfrillor 89-97. Fast den stora överraskningen inträffade åtta år senare när en återförening annonserades. Första spelningen skedde symboliskt nog på Kafé 44 och bandet bestod av Mart, Jouni Haapala, Fredrik Åberg och Roger Reinstam.

En EP och en LP gavs också ut med samma namn: Hugos sång. De nya låtarna är dock som bäst habila och tyngs av lite tröttsamma lustigheter i en oinspirerad musikdräkt. Hur fortsättningen blir återstår att se. Konserterna har genererat bra publiktillströmning, men mestadels fått nedlåtande recensioner.