Green Day

Mätt efter antal sålda skivor är Green Day tidernas mest framgångsrika punkband. De var bandet framför andra som bidrog till att göra punken mera mainstream under 90-talet. På senare år har de fyllt stora arenor och levererat bombastiska rockshower.

Givetvis kommer inte huvudpersonerna i en sådan framgångssaga undan utan att bli svartmålade. Green Day har ifrågasatts för sviktande äkthet och för att inte spela ”riktig” punkmusik. Merparten av kritiken måste anses felaktig med tanke på att bandet egentligen aldrig ändrat sin stil nämnvärt. Det var snarare publiken som kom till Green Day än tvärtom. Bandets försmak för melodiska låtar var självvalt:

When we first started it was like everybody was playing fast, everybody was playing aggressive, everybody was macho … everybody was taking of their shirt … and showing of their muscles … that was not what we wanna do, we wanna get into some songwriting. (Billie Joe Armstrong intervjuad i filmen Punk´s Not Dead.)

Berättelsen om Green Day tar sin början 1987 under namnet Sweet Children. Billie Joe Armstrong, Mike Dernt och Al Sobrantes repade och gjorde mindre gig redan som fentonåringar med bandet som de gett namnet Sweet Children. Året 1989 kunde de höras på den utgivna EPn 1,000 Hours, då under namnet Green Day. Musiken är en charmig blandning av hardcoreinfluenser och trallpunk. Armstrong, som är sångaren, gitarristen och låtskrivaren, namnger sina största inspirationskällor som Hüsker Du, The Replacement och Operation Ivy.

Det första albumet Kerplunk kommer i januari 1992 och då med Tré Cool i ställer för Sobrante på trummor. Kerplunk visar upp ett något tightare band än vad som gällt på förgående EP-skivor och en begåvad låtskrivare i Armstrong.

Skivornas konvolut innehade en speciell estetik där grönt och vitt var dominerande färger i en naivistisk stil. En stil som delvis övergavs på nästa album för att sedan försvinna helt.

Två år senare släpper Green Day singeln ”Longview” på deras nya skivbolag Reprise Records. Låten blir en omedelbar hit och gör gruppen mer känd. Den nästkommande singeln ”Basket Case” får sedan ett än större genomslag. ”Basket Case” spelas på MTV regelbundet och ingen verkar längre kunna undgå att stifta bekantskap med dessa unga punkare med färgat hår och skatekläder.

”Basket Case” är en fantastisk komposition som börjar stillsamt med ”palm muted”-gitarrer, som sedan tar sats i en trumvirvel som följs av ett gitarriff och utmynnar i en medryckande låt som tilltalar utöver genrer.

De båda singlarna fanns med på albumet Dookie som skulle bli det bäst säljande punkalbumet någonsin och hittills har det överstigit 20 miljoner sålda exemplar!

Att upprepa Dookie var ingen alltför lätt uppgift. Insomniac som kom året efter är en bit ifrån att lyckas med detta utan att vara ett dåligt album. Det är mycket energi samlat här och tempot är högt, allt faller dock inte på plats och dynamiken på Dookie saknas, förutom på låten ”86” som är en riktig fullträff.

Nimrod som kommer 1997 har minskat något på energin och släppt lite på tempot. Albumet med hela 18 låtar är inget utropstecken, men Green Day gör här vad de är bäst på: taggiga punklåtar med harmoniska toner. I likhet med det engelska bandet Buzzcocks handlar låtarna om inre frustration och en tillvaro som saknar de rätta botemedlen. Den akustiska ”Good Riddance” har blivit populär och ingår ofta på konserternas låtlistor numera.

Efter Warning som blev ännu ett album som inte kunde mäta sig med Dookie hade Green Day tappat lite av sin fart. Inre konflikter i bandet gjorde att en splittring tycktes nära förestående. Bandet genomgår bland annat bandterapi(!). År 2002 turnerar de med Blink-182, ett band med lättsmält punk och konstnärligt underlägsna Green Day. Inte desto mindre fann sig Green Day i att vara förband under turnén då Blink-182 sålde mer skivor för tillfället.

Fast med American Idiot som ges ut 2004 lyckas Green Day med det ovanliga att få ett andra massivt genombrott. American Idiot blev en megasuccé och har sålt multi-platina. Inspirerade av The Who’s Tommy kallas American Idiot en rockopera. Ett konceptalbum av detta slag var kanske just vad som behövdes för att stimulera Green Day i inspelningen av ännu ett album efter familjebildningar och bandterapi.

Skivans succé berodde antagligen en del på singeln med samma namn. ”American Idiot” stod för en explicit kritik av det Bush-ledda USA och kom förmodligen helt rätt i tiden. Det är en ambitiös och varierad skiva och den fick många lysande recensioner.

Musiktidningen MOJO: ”It’s exhilarating stuff, the kind of record that sets new parameters as to what is possible from a punk rock ’n’ roll band in the 21st century”. Om American Idiot uppfyller kraven som klassisk punkskiva kan emellertid diskuteras.

Som nämndes tidigare har Green Days stora framgång och faktumet att de har värvat publik som annars stått utanför punken som subkultur medfört en del glåpord över bandet och dess anhängare. Visst går det att peka på en del populistiska tendenser hos Green Days politiska kommentarer och kanske mister ett band som tjänar miljoner relevans när det kommer till att uttrycka sociala orättvisor.

Men när det gäller den första delen av kritiken går det att vända på resonemanget: om Green Day gör genren mer tillgänglig och lockar en ny publik fungerar dem förmodligen väl som en inkörsport även till annan punkmusik.