The Clash

Bland de största banden från den tidiga punkscenen måste The Clash räknas till ett av de mest självmedvetna. I stil och låttexter fanns en mognad redan från starten. Deras låtar rapporterade från gatukravaller och det nihilistiska hos många andra punkband var utbytt mot ett engagerat uppror som de hoppades skulle smitta av sig på den unga underklassen.

Den politiska dimensionen hos The Clash var mer än ett klädsamt avstamp i ett brokigt uppslag av uppror. Låten ”Garageland” kan ses som en programförklaring:

We’re a garage band
We come from garageland

Anbud utifrån är ointressanta: “I just wanna stay in the garage all night”, och materiell framgång spolas: “I don’t wanna go to where the rich are going”.

Det går inte att ta miste på det patos som finns i Joe Strummers sånginsatser från scenen. Hans säregna gitarrspel sedan tycks ha utvecklat sig ur en ren vilja där rytmens puls prioriteras gentemot ton.

The Clash tog form 1976 och även detta band hade sin Malcolm McLaren i Bernie Rhodes. Rhodes var drivkraften när The Clash kom till bestående av Mick Jones, Terry Chimes, Keith Levene (som dock uteslöts redan innan första albumet) och Joe Strummer. Joe Strummer spelade vid denna tid med 101’ers, men råddes av Rhodes att ansluta sig till hans nya konsortium. Exakt hur mycket inflytande Rhodes hade har precis som i fallet McLaren - Sex Pistols blivit bestående av delade meningar.

När Paul Simonon blev ny bassist i bandet var det inte så mycket på musikaliska meriter, utan att han fungerade perfekt inom den valda imagen. Bandets konstnärliga bränsle utgjordes av Strummer och Jones som i stort sett skrev alla låtar. Precis som Sex Pistols lyckades The Clash på ett innovativt sätt förmedla sig även genom kläderna, vilka ofta var specialgjorda med tryckt text som "1977" eller "White Riot".

Den dittills största exponeringen för publik skedde när bandet deltog ihop med Sex Pistols, The Damned, Johnny Thunders and The Heartbreakers och Buzzcocks (vilka anslöt sig senare efter att The Damned uteslutits) på den beryktade Anarchy Tour. Ett viktig steg var så klart också utgivningen av singeln White Riot i mars 1977.

Deras första album gavs ut på CBS 1977 och hette kort och gott The Clash. Som så ofta vad gäller debutalbum finns här det brinnande allvaret och de fräscha idéerna. Utan tvivel håller skivan än idag och hålls av många som gruppens bästa. På The Clash finns en stark politisk protest som gäller upproret i Notting Hill året innan (”White Riot”) och USAs globalisering (”I’m So Bored With USA”). (En fotnot är att albumet inte utgavs i USA förrän 1979 på grund av att den inte ansågs tillräckligt kommersiell.)  

Mellan första och andra albumet ersattes Chimes av en ny trummis vid namn Topper Headon, som därefter hade en bestående närvaro i bandet tills The Clash sista dagar då Headon fick byta plats med samme Chimes igen med orsak av hans drogmissbruk.

I oktober 1977 släpptes Give ’Em Enough Rope. Konvulutet omvittnar ett världspolitiskt perspektiv och titeln syftar på uttrycket ”give them enough rope and they'll hang themselves”, vilket kan utläsas som att de som framkallar världens ondska och elände i slutändan drar snaran om sig själva.

Låten ”English Civil War” är en omarbetning av sången “When Johnny Comes Marching Home” som var populär i USA under det amerikanska inbördeskriget och kunde projiceras på soldaters hemvändande. I Strummers omarbetning framgår ett annat budskap, snarare än att beröra det engelska inbördeskriget som utspelade sig på 1600-talet är den ett varsel om kommande krig.

Give ’Em Enough Rope innehåller många starka låtar uppbyggda av minnesvärda riff, en höjdpunkt på skivan är också ”Tommy Gun” - en av gruppens allra bästa låtar. Trots detta har albumet inte fått samma status som The Clash eller London Calling.

Det var i stället med London Calling som The Clash på allvar blev ett stort band även för en icke ”punk-publik”. London Calling var en dubbel-LP med hela 19 låtar och tillerkänns ofta av både publik och kritiker som gruppens mästerverk. Utan tvekan är albumet hitbetonat och låtskrivarna har hittat rätt flera gånger i melodiska låtar med intryck av blues, pop och reggae. Samtidigt har något av tyngden som genomsyrade de två första albumen gått förlorad. De rasande, distade gitarrerna och de furiösa trummorna har ersatts av mera finlir och viljan till en mångfald i stilar.

Men kanske skulle inte ens London Calling räcka till utsålda arenor om det inte vore för monsterhiten från 1982: ”Should I Stay or Should I Go?”. ”Should I Stay or Should I Go?” blev The Clash enda låt som nådde förstaplatsen på den engelska singellistan (UK Singles Chart).

Combat Rock som innehöll bandets stora hitlåt blev det sista ”riktiga” albumet. Meningsskiljaktigheter mellan Strummer och Jones skulle snart leda till en splittring. The Clash turné i USA under 1982 blev bandets sista. Resultatet kan höras på The Clash – Live At Shea Stadium (2008).   

Under 1983 lämnade Chimes bandet och Jones blev sparkad av Strummer och Simonon. Vad som hände sedan har knappast lämnat några spår i musikhistorien. Det blev ytterligare ett album, den misslyckade Cut the Crap från 1985. En tid därefter upplöstes The Clash helt.

Den 22 december 2002 avled Joe Strummer plötsligt 50 år gammal. Innan dess hade han haft en del framgångar med The Mescaleros. Även de andra forna Clash-medlemmarna har varit verksamma som musiker i andra band. Här kan nämnas Mick Jones band Carbon/Silicon. The Clash status har förblivit hög och de ses idag som ett av de viktigaste punkbanden och ett av de mest inflytelserika banden i England någonsin.