Rancid

Ihop med band som Green Day och The Offspring stod Rancid för en popularisering av punken. Rancid skulle dock inte flirta med den breda publiken på samma sätt som vissa andra band och blev i stället ett av 90-talets mest intressanta nya punkband.

Året var 1991 och platsen Berkeley i Kalifornien då Rancid bildades med Tim Armstrong och Matt Freeman som initiativtagare. De båda hade ett förflutet med Operation Ivy under åren 1987-1989. Operation Ivy var en viktig influens för band som Green Day och deras enda riktiga studioalbum Energy (1989) är en lysande skiva som fortfarande står sig.

Rancid behöll tempot hos Operation Ivy, men något av hardcore-känslan hade ersatts av en riktning mot 77-punk. Förutom Matt Freeman på bas och Tim Armstrong på sång och gitarr rekryterades Brett Reed som trummis. Reed skulle 2008 ersättas av Branden Steineckert. Den första singeln spelades in 1992 och hette ”I’m Not the Only One”, den fanns sedan med på EPn Rancid som gavs ut samma år. Även det första albumet var självbetitlat och gavs ut året därpå på skivbolaget Epitaph.

Även om första albumet inte är helgjuett har Rancid ändå funnit sin stil i låtar som "Hyena" och "Outta My Mind". Då Lars Fredriksen anslöt sig som en ytterligare sångare och gitarrist gavs banden en dimension till. Fredriksen skulle också bidra till låtskrivandet. Armstrong och Fredriksen hade båda problem med alkohol och åtminstone för Fredriksen var även droger inblandat, vilket också avspeglas i många av låttexterna.

Fredriksen medverkade under inspelningarna av andra albumet Let’s Go som utkom 1994. Albumet sålde bättre än det föregående och en anledning var säkerligen att Rancid turnerade ihop med The Offspring detta år. En annan anledning var att bandet spelades mycket på radio och framför allt syntes på MTV med musikvideon till ”Salvation”.

Det stora genombrottet infann sig dock efter att …And Out Come the Wolves nådde skivbutikerna i augusti 1995. Nya ingredienser i form av ska och reggae gav Rancid en än mer säregen stil. Albumet bestod av 19 låtar och förutom de tre singlarna ”Roots Radicals”, ”Time Bomb” och ”Ruby Soho” finns ännu mer singel-potential. Konvolutet matchas väl med texterna som skildrar en sunken stad med människor som fallit några steg och kärlek som klingat ut, som i ”Daily City train”:

He will take a fall but how low he goes it just depends
He’s shooting dope in the men’s room at the station daily city train
Have you ever seen an angel well I know I have
They’ll stay here for a while then they fly away

Efter framgången med …And Out Come the Wolves dröjde det tills 1998 innan den svåra uppföljaren skulle bli klar. Life Won’t Wait är en värdig uppföljare, men knappast lika vital och omtumlande som …And Out Come the Wolves.

När Rancid (och detta är tredje gången gruppen väljer att självbetitla med första EPn inräknad) sedan spelas in kommer det släppas på Armstrongs egna skivbolag Hellcat. Förutom byte av skivbolag är också stilen annorlunda då ska- och reggae-stuken i hög grad kommit i skymundan för ett rakare hardcore sound. Rancid från 2000 måste ses som ett av gruppens svagare album.

Indestructible som påbörjades 2002 och gavs ut 2003 innebar en återgång till det tidigare soundet och framför allt vad som gällt på …And Out Come the Wolves. Med låtar som ”Fall Back Down” och ”Red Hot Moon” bjuder Rancid återigen på svängig och melodiös punkmusik, fast där det aggressivare hardcore soundet från senaste skivan fortfarande gör sig gällande emellanåt.

Innan inspelningarna till Indestructible påbörjades hade gruppen Devil’s Brigade uppstått som en utbrytning av Matt Freeman och Tim Armstrong. Lars Fredriksen hade också formerat ett eget band vid sidan om vilket resulterade i två album Lars Fredriksen and the Bastards (2001) och Viking (2004). Ett annat sidoprojekt var The Transplants där Tim Armstrong sammanförde en rad kända musiker, bland annat ingick Travis Barker från Blink-182 och rapparen Rob ”Skinhead Rob” Aston.

Tiden efter Indestructible fortsatte Rancid-medlemmarna ägna sig åt sidoprojekten. Tim Armstrong hann också ge ut ett soloalbum, A Poet’s Life 2007. Rancid var dock ingen avslutad historia, vilket deras turné-comeback 2006 kunde fastslå. Turnerande fortflöt under de påföljande åren och 2008 gick Rancid in i studion ännu en gång för att spela in ett nytt album, deras sjunde.

Let the Dominoes Fall släpptes under sommaren 2009 och bestod av hela 31 låtar. Det betyder dock inte att idéerna var fler utan snarast att bandet blandar stilar friskt medan det annars i fortsätter i samma stil som på Indestructible.

Rancid är fortfarande aktiva och fansen väntade på ett åttonde album som det ryktades om länge, men som till slut fick releasedatum under hösten 2014. Ett nionde studialbum, Trouble Maker, kom 2017. Rancid har under sin hittillsvarande tid hunnit sätta starka avtryck i punken med sin karaktäristiska stil.