Patti Smith

Med kombinationen raffinerad rytmik och ett frenetiskt uttryck befann sig Patti Smith i en egen sfär som hade utvecklats från det skrivna ordet till rockmusik. Smith var smittad av Walt Whitman, William Blake och Artur Rimbaud – poeter som samtliga var visionärer och frihetssträvare. Hon hade en känsligare och mer romantisk ådra än vad som gällde den engelska punkscenen som var uttalad arbetarklass eller kände igen sig i ”I don’t care”.

Patti Smith befann sig också nära beatpoeternas estetik och när detta korsades med influenser från rockmusik i form av Jimi Hendrix och Keith Richards föddes hennes sound där det fanns plats både för känslighet och rå punkighet.

Den 30 december 1946 föddes Patti Smith i Chicago. Hon fick emellertid redan i barndomen flytta via Philadelphia till New Jersey. Det lilla och outvecklade New Jersey fatigerade tonåringen Patti som även blev trakasserad för att hon såg ut som en beatnik. Hon jobbade i en fabrik – ”Sixteen and time to pay of” som det hette senare i “Piss Factory”, hennes första singel. ”Piss Factory” var en lång uppläsning av Smith med ett jazzigt piano i bakgrunden där hennes förkastelsedom över det unkna, stereotypa knegandet sker i oförblommerade ordalag:

But these bitches are just too lame to understand
Too goddamned grateful to get this job
To know they’re getting screwed up the ass

Det dröjde inte länge förrän hon lämnade New Jersey för storstaden … ”is the thing that reduced me, is the thing that formed me, is the thing that perverted me, is the thing that converted me” … New York.

Smith kom till New York 1967, insolvent som hon var fick hon i början sova i parker, trappuppgångar och andra platser som kunde tjäna som sovplats. Efter ett tag fick hon jobb som vaktmästare på Fillmore East där flera kända artister och grupper uppträdde. Vid ett tillfälle fick hon en fribiljett för att se The Doors.

Två år efter ankomsten till staden flyttade hon till det berömda konstnärshotellet Chelsea Hotel. Under denna tid gjorde hon sig ett namn på Bowery’s poetscen med uppläsningar, intensifierad av rock ’n’ rollattityd. Hon fick även en diktsamling utgiven 1972, Seventh Heaven.

Hon fick en gitarr av Sam Shepard och började lära sig Bob Dylan-låtar. Singeln ”Piss Factory” var en övergång där texten delvis befann sig i ett musikaliskt sammanhang. B-sidan var en cover på Hendrix-låten ”Hey Joe”.

Vid denna tid började det stå klart för Patti att hennes framtid låg i rockmusiken och inte främst som författare. En band formerades med Lenny Kaye som sedan tidigare kompat henne på gitarr vid poesiuppläsningar samt Jay Dee Daugherty (trummor), Ivan Kral (bas) och Richard Sohl (keyboard). Bandet skulle bland annat uppträda på CBGB som i biografin Just Kids beskrivs av Smith med orden "Det var en klubb som låg på de förtrycktas gata och den drog till sig ett egendomligt släkte som välkomnade artister som ännu ingen hade lyssnat till".

Året 1975 kom sedan albumet Horses, en omedelbar klassiker. Omslagsbilden som fotograferades av hennes nära vän Robert Mapplethorpe visar Patti Smith som starkt självmedveten och där de mystiska intrycken av hennes person förstärks av den androgyna framtoningen.

Smiths speciella version av The Thems ”Gloria” är ofta omtalad för den profana inledningsraden som Smith lade till från hennes dikt "Oath": ”Jesus died for somebody’s sins but not mine”.

Horses är ingen punkskiva i strikt mening, snarare en av de viktigaste produkterna från proto-punken. Att John Cale (före detta medlem av Velvet Underground) producerade gjorde också sitt till. De övriga som medverkar på skivan var Lenny Kaye på gitarr, Richard Sohl på piano, Ivan Kral som bassist samt gitarrist och slutligen Jay Dee Daugherty som spelade trummor.

Skivans höjdpunkt är ”Land” bestående av de tre delarna ”Horses”, ”Land of a Thousend Dances” och ”La mer (de)”. I denna monumentala niominuterslåt finns det unika i Smiths extas när det talade crescendot uppgår i en enastående rocklåt.

”Redondo Beach” och ”Birdland” har en del Television över sig (Smith var väl förtrogen med bandets musik och kände Tom Verlaine), fast är mer textfokuserade. På CD-versionen medfinns även The Whos ”My Generation”, vilken tillförts mera adrenalin och skrammel.

Horses följdes året därpå upp av Radio Ethiopia och upphovsmännen titulerade sig numera som Patti Smith Group. Radio Ethiopia var ännu ett lyckat album om än inget mästerverk i samma dignitet som Horses.

Som ett resultat av Patti Smiths vilda scenframträdande ramlade hon vid ett tillfälle av scenen, fallet blev våldsamt och ledde till att flera nackkotor bröts. Publiken fick se Patti bortföras på bår.

Det dröjde cirka två år mellan andra och tredje albumet. Easter som gavs ut 1978 blev Patti Smiths kommersiellt mest lyckosamma album. Här finns den kända ”Because the Night” som skrevs ihop med Bruce Springsteen. Här finns också den subversiva ”Rock n Roll Nigger” som äger ett stegrande crescendo i form av ”Babelogue”, vilket sålunda upprepar strukturen från ”Land”. I denna låt är ”nigger” bärare av ett förhållningssätt snarare än hudfärg:

Jimi Hendrix was a nigger.
Jesus Christ and Granma, too.
Jackson Pollock was a nigger.

Albumet Wave följde 1979 med ett ljud som var mer polerat än innan. Efter Wave drog sig Patti Smith tillbaka från rampljuset. Hon gifte sig med Fred Smith, gitarrist i MC5, och fick två barn.

Det dröjde nästan tio år tills någon ny musik blev till. När så skedde var det i samband med filmen Dream of Life som är en säregen dokumentär om Smith. Skälet till varför Patti Smith sedan under mitten av 90-talet kom att lämna tillbakadragenheten var att hon förlorat två av sina närmaste: inom loppet av en månad hade både hennes make och bror dött i hjärtattacker. Patti Smith återvände till musiken igen och hon spelar in låtar till albumet Gone Again. Därefter har nya skivor släppts med några års mellanrum, senaste albumet till dags dato är Twelve från 2007 som består av tolv covers.

Patti Smith har sedan debuten 1972 givit ut mer än dussinet böcker. Självbiografin Just Kids från 2010 fick många fina recensioner. Året 2001 valdes hon in i Rock and Roll Hall of Fame. Hennes försäljning har aldrig varit enorm, men hennes verk har omhuldats av kritiker och genom en integritet som heter duga är Patti Smith alltjämt en högt aktad artist och författare.