Ramones

Inte många band kan överträffa Ramones i enkelhet – få ackord och korta låttexter är ett av bandets signum. Ett annat är förmågan till melodisk träffsäkerhet. Tuggummi-pop med influenser av Beach Boys som möter garagerock där varje låt tycks innehålla hela bandets totala hängivenhet.

Ramones låtar rammar publiken med Johnny Ramones powerackord och Tommy Ramones beat med hög frekvens av cymbaler.Sedan är det Joey Ramones fantastiska, ”grodliknande” röst och Dee Dee Ramone som på sedvanligt manér räknar in låtarna med ”One-two-three-four!”.

Ramones är en av punken stora förebilder. Det amerikanska bandets musik existerade redan innan punken egentligen började existera – om man ska använda ett av flera populära dateringsförslag. De började repa som band strax efter dem bevittnat New York Dolls på Mercer 1974. Deras första spelning ägde rum i mars samma år och två år senare kom de på Roundhouse i London att inspirera Sex Pistols och andra brittiska punkband.

Det första albumet med Ramones gavs ut i april 1976. Låtarna på det självbetitlade albumet var korta, slagkraftiga och unika. Det svart-vita fotografiet på konvolutet där de fyra medlemmarna står uppradade framför en mur iklädda jeans och skinnjackor är klassiskt. Än mer klassiska är låtar som "Blitzkrieg Bop", "Beat on the Brat" och "Loudmouth".

Till skillnad från många andra punkgrupper som blossade upp i slutet av 1970-talet och brann snabbt kom Ramones att stå för en långvarig produktion. Innan bandet slutligen upplöstes hann 14 studioalbum spelas in. Det är emellertid de första albumen som håller högst klass. I synnerhet de tre första som har förblivit riktmärken för punkmusik hos många.

Ramones hade dock för det mesta svårt att nå höga försäljningssiffror och att sälja ut större konsertlokaler. Som influens är gruppen dock gigantisk och deras sound har bildat skola för otaliga band.

Leave Home som var uppföljaren till Ramones gavs ut 1977 och senare samma år släpptes det tredje albumet Rocket To Russia. (Se diskografi nedan för övriga skivor.)

Banduppsättningen förblev densamma i alla år, frånsett platsen bakom trummorna. Originalmedlemmen Tommy Ramone ersattes 1978 av Marky Ramone som i sin tur ersattes av Richie Ramone 1983. Efter att Richie valt att lämna bandet missnöjd med fördelningen av intäkterna återvände Marky Ramone på nytt.

Att varje medlem hette Ramone i efternamn berodde inte på något biologiskt släktskap utan namnet var taget efter det namn Paul McCartney brukade använda när han checkade in på ett hotell inkognito. Joey, Johnnys, Dee Dees och Tommys riktiga namn var Jeffrey Hyman, John Cummings, Douglas Colving respektive Thomas Erdelyi.

I filmen End of the Century - The Story of the Ramones ges en inblick i bandet och medlemmarnas personkemi. Här framställs Johnny Ramone som den ledande i gruppen, men också som tämligen obeveklig i sitt styrande. En stark motvilja som inte syntes utåt mellan Johnny och Joey återgavs i stället genom låten ”The KKK Took My Baby Away”. Låten påstås ha blivit skriven av Joey efter en incident där Johnny övertog hans flickvän Linda Cummings. Benämningen ”KKK” anses associera till Johnnys politiskt konservativa åsikter.

Annars finns det över huvud en avsaknad av politiskt innehåll hos Ramones låtar. Detta i kontrast till Sex Pistols och The Clash som på olika sätt antog en politisk ståndpunkt. Ramones låtar behandlar i stället personliga upplevelser: ”Now I Wanna Sniff Some Glue”, ”53rd & 3rd” och ”I Just Want Have Something To Do” ger prov på detta.

I ”Today Your Love, Tomorrow The World” och ”Blitzkrieg Bop” har nazistiska referenser. Fast sett i kontexten av svastikan som ett gångbart attribut i punkkretsar vid en tid då provokationen i sig var viktigare än vad den bestod av, bör det inte läggas någon större vikt kring detta. Den simpla förklaringen ligger förmodligen nära den slutsats Legs McNeil gör i boken Please Kill Me: Ramones vägrade helt enkelt vara snälla.

Med tiden blev Ramones låttexter längre och kunde som i låten ”Humankind” artikulera en annan slags världslig närvaro.

Humankind, don't know why, no one cares who lives or dies
Humankind, don't look at me, look at yourself, what do you see

Ramones kom också att medverka i en film. Det var när Rogar Corman drog igång med sitt filmprojekt Rock ’n’ Roll High School och behövde ett autentiskt rockband som Ramones kom in i bilden - bokstavligt talat.  Rock ’n’ Roll High School var en musikalisk komedi som gick upp på biograferna 1979. Detta var givetvis inget mer än en fotnot i Ramones historia. Dock ledde det till att den kände studioproducenten Phil Spector fick upp ögonen för bandet.

Phil Spector kom att producera bandets femte album End of the Century. Samarbetet blev dock en aning udda. Inspelningarna i studion antog ibland bisarra former, välkänd är anekdoten där Spector med en revolver i handen tvingar Dee Dee att upprepa ett riff om och om igen. Vad gäller slutprodukten går meningarna isär. Spector såg till att göra skivans innehåll mer kommersiellt än vad tidigare varit fallet och med den biten lyckades han åtminstone då Ramones med End of the Century nådde sin högsta listplaceringen någonsin i USA och England.

Phil Spector var av uppenbara skäl inte producent för någon av de nästkommande albumen. Ramones återgick sakta men säkert till ett tuffare sound utan att kunna nå höjderna på de första albumen och spelade in sin sista skiva 1995, ¡Adios Amigos!.

Joey Ramone avled 2001 i cancer. Dessförinnan spelade han in en soloplatta, Don’t Worry About Me, som sedan utgavs postumt 2002. Dee Dee Ramone avled 2002. Han hittades i sitt hem och trolig orsak till dödsfallet antogs vara en överdos av heroin. Johnny Ramone avled i prostatacancer 2004. Tommy Ramone som blev den sista kvarvarande från originaluppsättningen dog 2014.