KSMB

KSMB kallades ”vrålrock” och utgick från det gudsförgätna Skärholmen där det ”totala ingenting härskade enväldigt”, enligt bandets trummis Johan Johansson. KSMB är kanske efter Ebba Grön sveriges största och viktigaste punkband. 

Musiken KSMB gjorde är något ojämn, men en låt som ”Jag vill dö” har samma omtumlande kraft som Ebba Gröns ”We’re only in it for the Drugs” eller Dan Berglunds ”En yngling”.

Året var 1977 när fjortonmannabandet(!) Skärholmens Gymnasiums Punkensemble formerades. Ja, kanske var de ännu fler, uppgifterna går isär, orsaken till den digra uppslutningen var att de som musicerade slapp en del timmar vid skolbänken. I deras första repertoar ingick låtar av Sex Pistols och The Clash.

Nästföljande år skulle emellertid bandet bantas ned till betydligt färre medlemmar och ett namnbyte till KSMB genomfördes. KSMB stod för Kurt-Sunes med Berit, vilket hade tagits från en sketch i radioprogrammet Hemma hos. Dock hade sketchen hetat ”Stig-Sunes med Berit”.

Det förekom en viss fluktuation vad gäller banduppsättningen. Beständiga medlemmar var bland annat Michael Alonzo som sångare och Johan Johansson som trummis. Dessutom var också Steppan Guiance högst delaktig i sången. Tongivande var också Peter ”Ampull” Sjölander (gitarrist), Magnus Ulvesjö (bas) och Mats Nilsson (bas och piano). Alonzo och Guiance stod för stark närvaro (och ofta sinnesrörelse) på scen när de förmedlade sina låtar.

Killarna i KSMB skötte egenhändigt sin marknadsföring, de såg till att bandnamnet syntes i tunnelbanan, i hissar och på andra ställen i Stockholm. Oftast handlade det om en specifik slogan: ”KSMB = vrålrock”.

KSMB hade en politisk medvetenhet som bas för låtarnas tillkommande och bandets existens över huvud. Samtidigt fjärmade de sig delvis från punkrörelsen och ägnade sig ibland åt att driva med den och var noga med att låta humorn få plats. Det är frapperande hur flera av de bästa punkbanden i Sverige (i England också för den delen) hävdar ett avståndstagande från punken i viss utsträckning. Både Ebba Grön och Grisen Skriker snackade om ”anti-punk”. Men detta är också en av punkens paradoxer: eftersom all konformsim var av ondo var det konsekvensenligt att även vara anti punken som samlad rörelse.

Efter en konsert på Musikverket i Stockholm våren 1979 fick MNW intresse i KSMB och bandets singnerade snart ett skivkontrakt. En studioinspelning följde där 15 låtar spelades in, varav sju hamnade på skivan Bakverk 80 där även Incest Brothers och Travolta Kids medverkade.  

”Tidens tempo” släpptes som singel 1980 och snart släpptes också den första egna LPn, Aktion. Produktionen var dock misslyckad då skivan var alldeles upp-speedad, en ”Kalle Anka-mix”, enligt KSMB själva. Året därpå följde nästa LP, Rika barn leka bäst.

Förmodligen är det emellertid de senare utgivna samlingsalbumen som bäst fångar KSMB som band. Dé é för mycké låter höra KSMB live från deras avskedskonsert den 27 maj 1982 på Kamraspalatset. Stämningen var fantastisk och energin som KSMB hade på scen förmedlades på ett utomordentligt sätt. Låtar från den här konserten finns också instoppade i de två andra samlingarna, Sarjentpepper (1982) – namnet associerar så klart till The Beatles beryktade Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band – samt MNW klassiker: KSMB (dubbel-CD, 2008).

Om det är något som utmärker KSMB är det deras pendling mellan starkaste vrede som i ”Jag är ingenting” till absurd humor som i ”En slemmig torsk”. KSMB var ett band för den frustrerade ungdomen och även andra nödställda tycktes det då en spelning gjordes på fånganstalten i Hall julafton 1980. Det var efter denna spelning Johansson skrev ”Klockan 8” (titeln syftade på tiden då cellerna låstes på anstalten):

Skulle vilja spränga all betong med ett brak
skulle vilja hänga dom som driver detta hak

Det stora hatobjektet framför andra i låtarna var dock Gösta Bohman. Bohman var ekonomiminister i den svenska högerregeringen. Han tyckte att man kunde dra ner på biståndet till U-länder med förklaringen: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”.

Denna genomtänkta konklusion av Bohman föranledde KSMB att skriva låten ”But, We Have No Bananas”. Detta var en av flera låtar som skrevs riktade mot Bohman.

KSMB turnerade regelbundet utan några större arvoden, omständigheter som i längden var ohållbara. 1982 väljer Johansson och Lars Jonson att hoppa av på grund av brist i tid och pengar. Detta blev också slutet för KSMB som grupp. En oväntad återförening ägde rum 1993, dock utan Johan Johansson. Resultatet blev skivan En gång till.

Efter KSMB har Michael Alonzo varit verksam i det radikala Stockholms Negrer som existerade ungefär tio år och hann under den tiden ge ut tre album. År 2011 startade han Alonzo & Fas 3 som släppte första singeln 2012 och första albumet 2013. Alonzo har också deltagit i TV-debatter och på senare tid även varit programledare för ”Lex Alonzo – Så funkar lagen” i TV8.

Johan Johansson har varit involverad i Strindbergs och John Lenin, men har kanske framför allt fått genomslag som soloartist.

Källor:
Johanjohansson.se