The Jam

The Jam var ännu ett ungt band som strålade av energi och kompromisslös attityd på Londons punkscen 1977. Deras låtar var snabba, ledda av Rick Bucklers smattrande trummor. De var något mer beräknande än Sex Pistols aggressiva chockalster genom Paul Wellers medvetenhet och inblandning av olika stilar och teman.

Den mättade ”Away From the Numbers” från debuten In The City visar på ett implicit uttrycksmedel i sångarens viljestyrka kontra kapitalismens hänglås. I Wellers låtskrivande fanns alltid en personlig outsiderkänsla som lades till upproret.

Denna artikulation hos The Jam vid sidan av deras ”prydliga” klädstil i mörka kostymer misstänkliggjorde dem bland de inbitna punkarna i form av brist på äkthet. Faktum är att Weller själv i en intervju från 1977 sa: ”We aren’t really a punk group” och hänvisade i stället till new wave. (Distinktionen mellan punk och new wave har alltid varit något svårutredd, men förenklat kan new wave sammanfattas som ett slags ”punk light” dit artister som Blondie och Elvis Costello hörde.)

Många artister och grupper har genom historien visat en ovilja till att placeras i ett specifikt fack och därför är ett uttalande från Weller av detta slag inte helt avgörande för huruvida The Jam ska betraktas som punk eller inte. Weller antog också en nära på konservativ hållning då han menade att den radikala vänstern blivit alltför trendig för hans egen smak. Som sagt, en ovilja till att följa i ett mönster snarare än en grundmurad ståndpunkt.

The Jam bildades redan 1973, men var i förstone inte ett ambitiösare band än att repetitioner hölls då och då. Det skedde sedan ett par omformeringar innan bandet från och med 1975 utgick från Weller (sång och gitarr), Bruce Foxton (bas) och Rick Buckler (trummor).

Gruppen hade inte funnit sin musikaliska kallelse förrän starka intryck från en Sex Pistols-spelning ledde dem i en ny bestämd riktning. Deras första spelning värd namnet var också som förband åt just Sex Pistols. Precis som hos The Clash fanns avtryck av arbetarklass och erfarenheter från gatan i texterna och uttrycket som helhet.    

I januari 1977 tecknades ett kontrakt mellan The Jam och Polydor. Snart fanns debuten In The City i skivaffärerna. 60-talskänsla, punkenergi och starka melodier gjorde att albumet sålde bra. I den vilda ”Takin’ My Love” går det att höra både Otis Reddings ”Shake” och The Whos ”The Good’s Gone”, fast i en aggressivare utstyrsel.

Debutalbumet eftergicks av singeln "All Around the World" som inkluderade B-sidan "Carnaby Street" innan det var dags för andra albumet This Is The Modern World som kom ut samma år som In The City och delvis var en lyckad uppföljare. Produktionen saknar en del i klarhet och låtarna meddelar sig inte alltid med samma direkthet som i debuten. ”The Combine” och ”London Traffic” är exempel på låttexter utan egentlig substans. Skivan är ofta The Jams mest kritiserade och den försäljningsmässigt sämsta, vilket ändå får anses som något oförtjänt.

Den kritik som bandet ansattes av efter This Is The Modern World och en misslyckad USA-turné som efterföljde skivsläppet samt att Wellers nya flickvän Gill Price plötsligt fanns med i bilden innebar friktioner i gruppen. Fast succén med det kommande albumet rådde bot på misstämningen.

Den tredje skivan All Mods Cons blev en stor framgång. Den var avgjort annorlunda gentemot de två första albumen, ändå kan man se en vidareutveckling från This Is The Modern World. Det adrenalinstinna som framför allt fanns på In The City har ersatts av mer tillbakahållna låtar som växlar i sina uttryck. Det är helt klart en mognad hos The Jam som uppvisas här, samtidigt har en del av den nerv bandet hade gått förlorad.

”The Combine” från This Is The Modern World har omarbetats och raden

When you're in the crowd, you see things as they really are

har nu ändrats till den bestridande:

When I'm in the crowd, I don't see anything  

Samma låt som nu heter “In The Crowd” har överlappade outron som övergår i ”Away From the Numbers” (med på In The City) som också har ett parallellt tema med ”In The Crowd”. Tekniken att överlappa på detta sätt hade gjorts på liknande vis av The Beatles i deras låt ”All You Need Is Love”.

De två nästa studioalbumen, från 1979 respektive 1980: Setting Sons och Sound Affect blandar soul och rock med catchiga melodier och med variansrikedomen från All Mods Cons bevarad. The Jams sista album The Gift utkom 1982 och fick med ”A Town Called Malice” sin tredje listetta (de två andra var ”Going Underground” och ”Start!").  

Året 1982 upphörde The Jam som band och Paul Weller gick vidare med The Style Council, som bland annat renderade i sex skivor från 1983-1988. På 90- och 00-talen har Weller fortsatt som soloartist. Bassisten Bruce Foxton gav 1984 ut albumet Touch Sensitive.