Stiff Little Fingers

Stiff Little Fingers spelar punk med samma brinnande intensitet som The Clash. Deras sound består av Jake Burns sandpappers-röst och ett tungt artilleri av Henry Cluneys gitarr, Ali McMordies bas och Brian Faloons trummor.

Bandet bildades av Jake Burns 1977 med just nämnda The Clash som främsta inspirationskälla. Bandet som från början hette Highway Star utgick från Belfast i Nordirland. Men ”Stiff Little Fingers” lät åtskilligt punkigare och dessutom hade orden förekommit i en låt av The Vibrators (”If it wasn’t for your stiff little fingers nobody would know you were dead"…).

Den första utgivningen skedde 1978 på egna bolaget Rigid Digits och bestod av låtarna ”Suspect Device” och ”Wasted Life” som Burns skrivit. Båda låtarna präglas av ilskan över myndigheternas försök att styra över medborgarna och det finns en tydlig självständighetsförklaring på individuell nivå i raderna ”They wanna waste my life / They wanna waste my time”.

Det politiska i texterna och det explosiva i musiken fanns intakt när första fullängdaren gavs ut 1979. Inflammable Material som albumet hette måste räknas till de bästa albumen från den tidiga brittiska punken. Det är punkmusik som aldrig sviktar när det gäller uppriktigheten och dessutom är det utvunnet ur ett enastående låtmaterial. Det finns också plats för en låt av Bob Marley, ”Johnny Was”, som visar prov på bandets förkärlek för reggae.

Låtarna återspeglar de politiska problem som förekom på Nordirland och uttryckte en ovilja inför att bli en hjälte om det samtidigt innebar att strida för något som saknar genuint värde. Här ryms också en desperation som infinner sig av den fruktlösa livstillvaron vars imaginära mur är så svår att ramponera.

Let's try to break out
From all the hatred
Suspicion and doubt
Try to change your life
That is no life at all
Try to break down the imaginary wall

Bandet flyttade nu till London, fast utan Brian Faloon som tvekade inför flytten och ersattes i stället av Jim Reilly på trummor. Reilly var med på deras nya singel: ”Gotta Getaway” (med b-sida ”Bloody Sunday”) från 1979 och i början av nästa år kommer nästa LP ut: Nobody’s Heroes.

Nobody’s Heroes är i hög grad en fortsättning på debutalbumet när det gäller musikstil och här finns också samma slags upproriska texter, även om fler perspektiv anlagts.

Efter två starka album släpper sedan Stiff Little Fingers livealbumet Hanx! under sommaren 1980. Låtarna är inspelade på Friars i Aylesbury. Det något märkliga namnet är ”thanks” uttalat på nordirländsk dialekt. En stor del i anledning albumet släpptes var på grund av en kommande USA-turné. Inflammable Material hade nämligen aldrig blivit släppt i USA och bandet ville att jänkarna skulle få en chans att lyssna på flera av de tidiga låtarna innan turnén påbörjades.

På andra albumet kunde höras en viss benägenhet att prova andra musikstilar. Medan ”Gotta Gettaway” och ”Wait And See” är intakta i det typiska soundet visar låtar som ”I Don’t Like You” och ”No Change” upp en dragning mot pop. Det hela är bara ännu ett exempel på den symptomatiska tendensen hos ett punkband som gått upp ur startblocket med en rasande agenda för att senare börja hemfalla åt en vidare botanisering bland stilar.

Då bandet kanske inte lyckades fullt ut på Nobody’s Heroes med vad de innan lyckats med på debutalbumet var det som skedde på Go For It (1981) en naturlig konsekvens. Go For It innehåller alltså ett annat landskap av stilar som blandas friskt, fast utan att uppnå något särskilt bra resultat. Now Then från året därpå är inte mer än ett mediokert försök i powerpop och melodiska ballader.

Stiff Little Fingers skulle splittras 1983 och medlemmarna påbörjade var för sig nya projekt, inget resulterade emellertid i något anmärkningsvärt. Men bandet skulle efter några år återförenas för att bjuda på sporadiska gigs, för vilka det fanns stort intresse. Småningom bestämde sig bandet att på nytt gå in i studion och spela in nytt material.

Nu med Bruce Foxton före detta bassist i The Jam som ersättare för Ali McMordie (McMordie skulle emellertid 2006 när bandet stod inför en ny comeback återta platsen), fortsatte Stiff Little Fingers att spela in album med nytt material, vilka dock aldrig varit i närheten att upprepa det dem gjorde i sina tidiga glansdagar. Utöver detta har så klart en hel drös med live- och samlingsskivor utkommit under åren.